Vi tror ofta att brist på tillgivenhet bara handlar om tillfällig ensamhet.
Men verkligheten är mycket mer subtil, djupare och framför allt, mycket mer universell än vi föreställer oss.
Hur länge kan vi klara oss utan den mänskliga värmen som ger oss näring inifrån? Svaret mäts inte i veckor eller månader.
Det finns i de små tystnaderna, i bortvända blickar, i den tysta tomhet vi lär oss att leva med utan att någonsin riktigt fylla den.
Ja, man kan överleva ... men inte blomstra fullt ut.
En kvinna kan leva ett vackert, rikt och meningsfullt liv utan att dagligen ta emot ömhet.
Karriär, vänskap, passioner: allt detta ger henne näring. Ändå saknas något.
Den där speciella lättheten som uppstår ur en vänlig blick, en hand på axeln, en närvaro som säger: "Jag är här."
Det är inte en infallskraft.
Det är ett fundamentalt mänskligt behov.
