DEL 2
Dörren stängdes bakom mig med en mjuk duns.
Inne fortsatte musiken från familjemåltiden att spela, som om Sofia inte grät mot min hals.
Regnet föll på stentrapporna. Huset i San Ángel glänste bakom oss, enormt, gammalt, stolt. I åratal hade jag sett det som en skyldighet. Den natten såg jag det som en lögn med balkonger.
”Är mormor arg för att jag krossade hennes ägg?” frågade Sofia mellan snyftningarna.
Jag kände att något genomborrade mig.
—Nej, min älskling. Mormor uppförde sig illa. Du gjorde inget fel.
Strålkastarna på en bil dök upp i slutet av gatan. Andrés bil stannade framför fontänen, och han klev ur innan han stängde av motorn. Han var inte en man som skriker. Det hade han aldrig varit. Men när han såg Sofías ansikte blev hans lugn farligt.
”Vi åker till sjukhuset”, sa han och tog vår dotter med en mildhet som krossade mig inombords.
Han svepte in henne i sin säck och satte henne i baksätet. Han berättade om stjärnmönstrade bandage, varm choklad och hur modiga kaniner gråter när de också är rädda.
När han stängde bildörren tittade han på mig.
— Berätta vad som hände.
Jag tittade mot de upplysta fönstren. Jag såg Paulina hälla upp vin. Jag såg min mamma prata med händerna, säkerligen bli ett offer innan någon ens frågade henne något.
”Inte här”, svarade jag. ”Kaninen spelade in det. Och det gjorde även matsalen.”
Andrés bet ihop käkarna.
Månader tidigare, efter att en främling följt Sofia ut ur förskolan, hade han placerat en liten nödknapp inuti hennes favoritgosedjur. Jag sa till honom att han överdrev.
Den natten såg kaninen ut som ett vittne med långa öron.
På sjukhuset undersökte en läkare Sofias hårbotten och armbåge. Det fanns ingen fraktur, men det fanns blåmärken. Läkaren dokumenterade allt. När hon frågade hur det hade hänt tittade Sofia ner i golvet.
—Jag spelade något vackert.
