De dejtades tre dagar tidigare.
Daniel hade redan skrivit under dem.
Den upptäckten borde ha förstört henne igen, men istället gjorde den allt klart. Han hade inte begått ett enda fruktansvärt misstag. Han hade byggt upp ett helt hemligt liv och förberett sig på att utplåna deras äktenskap på hans villkor.
Mercy skickade ett meddelande till honom.
”Dina saker är packade i garaget. Min advokat kommer att kontakta dig. Kom inte in i det här huset.”
Han ringde.
Hon svarade inte.
Skilsmässan tog månader, men Mercy ångrade sig aldrig. Det fanns inga dramatiska scener, inget tiggeri, inget skrikande. Bara underskrifter, juridiska papper och den tysta nedmonteringen av det liv hon en gång hade litat på.
Ett år senare visste Mercy inte längre vad som hände med Daniel och Emily.
Hon ville inte veta.
Hon lärde sig att läkning inte alltid innebär att få svar på alla frågor. Ibland innebär det att vägra att fortsätta såra sig själv bara för att förstå människor som redan visat en vilka de är.
Nu var Mercy på ett flygplan igen.
Men den här gången bar hon inte en röd klänning. Hon jagade inte en make. Hon bar inte på ett hemligt hopp om att någon annan skulle välja henne.
Hon hade på sig en mjuk blå tröja, öppnade sin laptop och arbetade på boken hon drömt om att skriva i åratal.
Äktenskapet hade en gång fått henne att skjuta upp sig själv.
