Claire tog en stund på sig att svara.
– Det finns inget ”vi” som förr.
Han nickade.
-Jag förstår.
– Jag tror inte att du förstår än.
– Då lär jag mig.
Claire betraktade honom med samma lugn som skilsmässonaten, men den här gången stängdes ingen dörr. Det hördes en spricka.
– Det kommer inte att bli lätt.
– Jag ber inte om den enkla vägen ut.
Hon tittade på gatan, sedan på honom.
– Det finns ett kafé två kvarter bort. Dålig belysning, gott kaffe. Ingen från din familj där.
Ethan höll nästan på att log.
—Låter perfekt.
– Förstör det inte genom att säga att det är perfekt.
De gick tillsammans. Inga svarta bilar. Inga synliga livvakter. Ingen Barbara som tittade på från ett fönster. Ingen Madison som spelade in.
Bara två personer som rörde sig mot ett litet bord där han, för första gången på sju år, inte tänkte tala för att bestämma åt henne.
Jag tänkte lyssna.
