Berättelsen hade börjat med ett enkelt frieri på ett torg, två personer som behövde varandra för att överleva, men det hade förvandlats till något mycket större. Det hade blivit ett bevis på att mirakel existerar, att kärlek kan läka de djupaste såren, att familjen inte behöver följa traditionella regler för att vara verklig och giltig.
Och medan stjärnorna lyste över det huset, över det där trädet planterat i minnet, över alla ättlingar spridda över världen, fortsatte berättelsen om Elena och Alejandro att skrivas, inte i ord på papper, utan i liv, levda med kärlek, med mod, med hopp, i val som görs varje dag för att bygga istället för att förstöra, att älska istället för att hata, att förlåta istället för att bevara.
Att hålla ett agg. Det var det vackraste arv två människor kunde lämna. Och Elena och Alejandro, var de än befann sig, log säkert med vetskapen om att kärleken de hade valt att dela fortsatte att mångfaldigas, växa och beröra liv generation efter generation.
