"Ingen tvingar mig hit. Jag är där jag vill vara, och betalar med mina egna pengar. Pengarna jag tjänade genom att arbeta medan ni alla vande er vid att sträcka ut era händer."
—Mamma, vi kom för att hämta dig, sa Silvia och gnällde.
-Lögn.
Ordet kom ut ur mig med en kraft som överraskade till och med mig.
— I tjugo dagar låg jag i sängen och stirrade i taket. Tjugo. Ingen kom. Ingen ringde. En sjuksköterska som inte var skyldig mig någonting tvättade min rygg medan ni alla lättade era samveten i tron att jag skulle dö och lämna allt ordnat åt er.
Det hördes mummel, försök till förklaringar. Jag avbröt dem.
—Jag har redan gått till notarien. Jag har redan kollat min inventarieförteckning. Jag förstår redan vilka de är. De kommer aldrig att sätta min fot i mitt hus igen. Och om de ställer till med scen köper jag en halvsidesannons i tidningen för att berätta för dem hur mycket jag gav dem medan jag levde och hur de lämnade mig att ruttna ensam.
Tystnaden på andra sidan var vacker.
”Vad gjorde du, mamma?” frågade Julian med brast i rösten.
—Enkel matematik. Köpmansrättvisa. Sätt igång nu.
Jag lade på.
