”Det finns ingen i det här rummet”, svarade främlingen.
Jag kände hur min kropp stelnade.
Mauricio gick fram och yttrade en fras jag aldrig skulle glömma:
—När Rebecca inte längre är här kommer allt att stå i mitt namn.
Camila täckte min mun med sin hand.
”Barnet förändrar saker”, viskade Beatriz.
Innan de hann säga något mer knackade en sjuksköterska högt.
—Fru Salgado, jag har kommit för att kontrollera ditt blodtryck.
De tre gav sig av i all hast.
När vi äntligen kom tillbaka i sängen kom sjuksköterskan Lorena in leende. Jag skulle precis berätta allt för henne, men jag antog att hon skulle skylla på utmattning eller medicinering.
Jag väntade på att han skulle gå.
– Camila, berätta vad du hörde.
Min dotter drog åt dragkedjan på sin ryggsäck.
—Jag gick vilse i korridoren. Jag hörde pappa säga: ”När hon är borta.” Mormor sa att allt skulle bli hennes. Där stod en annan dam i blå uniform.
– Var hon sjuksköterska?
—Jag tror inte det. Han bar varken en surfplatta eller ett namnskylt.
– Vad hade han på sig?
