— Låt henne tro vad hon vill så länge hon är lugn. Du och Mariana har redan ett barn.
Valeria har alltid varit mer av en försörjare än en mottagare.
Den blå väskan skar huden på hennes handled.
Mariana suckade, med en sötma som lät grym.
"När hon ser barnet kommer hon att förstå att Diego och jag var menade att vara. Hon kunde aldrig ge honom en familj."
Diego skrattade igen.
"Hon har mina ögon. Ingen kommer att kunna förneka det när det kommer ut."
Valeria grät inte.
Hon stannade där, bakom dörren, och lyssnade medan de tre personer hon älskat mest pratade om hennes liv som om hon vore ett bankkonto med puls.
Hon sänkte långsamt buketten.
Några steg bort stod en soptunna i metall. Valeria lade tyst prästkragarna i den. Sedan tog hon upp nallebjörnen ur påsen, tittade på den en sista gång och lade tillbaka den.
Han gick inte in.
Han skrek inte.
Han frågade ingenting.
Hon vände sig om och gick nerför den vita korridoren medan en sjuksköterska log mot henne, omedveten om att hon just hade passerat en kvinna vars förtroende hade blivit mördad.
Men innan hon nådde hissen stack Valeria ner handen i sin handväska och rörde vid den lilla inspelaren hon av misstag hade slagit på när hon gick hemifrån.
Och sedan förstod hon att det hon just hade hört inte bara skulle förgöra henne.
Han kunde också förgöra dem.
