DEL 1
—Mamma, jag har små fiskar som simmar i magen ... och de bits på mig.
Sofia dök upp i min sovrumsdörröppning klockan två på morgonen, genomdränkt av svett och böjd fram. Hon var fem år gammal, med håret uppklistrat i pannan och ena handen tryckt mot magen. Först trodde jag att hon hade haft en mardröm. Jag lyfte upp henne, rörde vid hennes panna och kontrollerade att hon inte hade feber. Men när jag försökte lägga ner henne stönade hon så djupt att jag satte igång ända till benet.
– Var gör det ont, min älskling?
—Här… De små fiskarna rör sig.
Min man, Ricardo, var i Monterrey i arbete. Så jag svepte in Sofía i en filt, tog nycklarna och körde till barnakuten på ett privatsjukhus i Zapopan. Hela vägen dit grät hon tyst, hopkurad i baksätet.
Läkaren beställde omedelbart ett ultraljud. Teknikern förde apparaten över min dotters mage utan att säga ett ord. Hon rynkade bara pannan och gick för att hitta specialisten.
När vi återvände till båset granskade läkaren bilderna. Hennes ansikte hade förlorat sin färg.
Han förklarade ingenting för mig.
Hon gick ut, tog upp telefonen från vårdcentralen och sa:
—Jag måste anmäla ett möjligt fall av barnmisshandel. Det finns flera främmande föremål i en minderårigs buk.
Jag kände hur golvet försvann.
På mindre än tio minuter anlände två kommunala poliser. Polisman Ramírez kom in först och frågade mig, utan att ens sätta sig ner:
– Vem är den primära vårdgivaren?
—Jag— svarade jag—.
