Det blev en paus.
"Han kommer att tro att de kommer att tillkännage utökningen av investeringen."
"Det är vad jag vill att du ska tänka."
"Borde vi också släppa filen?"
Mariana slöt ögonen.
Under de senaste nio månaderna har revisorerna för Castañeda kommun funnit obehöriga överföringar, ändrade fakturor och betalningar från Grupo Alvarado till ett falskt konsultföretag registrerat i Valeria Ríos namn.
Arturo Mendoza, rådets juridiska chef, hade rekommenderat att han skulle agera från första upptäckten.
Mariana ville inte göra det.
Jag väntade fortfarande på en förklaring.
Hon mindes fortfarande Diego som tagit med henne på kaffe i Coyoacán, han som sa att han gillade henne för att hon inte skröt om sig, för att hon inte verkade intresserad av efternamn eller pengar.
Vad Diego aldrig visste var att Mariana inte bodde ovanför en kontorsbutik av nödvändighet, utan för att den byggnaden hade varit den första fastigheten som köpts av hennes mormor, Elena Castañeda, en kvinna som började sälja tyger i La Merced och slutligen byggde upp en av de starkaste privata investeringsgrupperna i landet.
Mariana ärvde kontrollen över rådet vid 29 års ålder.
Hon dolde sitt fullständiga efternamn eftersom hon ville att någon skulle älska henne utan att titta på hennes konton, hennes fastigheter eller hennes aktier.
Diego misstagit sin diskretion för fattigdom.
Sedan förvandlade han den idén till ett tillstånd att förödmjuka henne.
Mariana hade finansierat, genom separata fonder, den första utvecklingen av Grupo Alvarado. Senare räddade hon Diegos företag när två banker stängde av hans kreditgränser. Hon betalade av Doña Leonors spelskulder, investerade i Claudias krisande sminkmärke och täckte den privata operationen för Don Ernesto, Diegos far, när han behövde akut vård.
De trodde att deras eleganta liv kom från Diegos talang.
I verkligheten hade Mariana hållit uppe hela huset underifrån i åratal, som en osynlig rot.
"Släpp lös allting", sa hon.
"Inklusive inspelningarna?"
"Allt."
Mariana lade på luren.
I ett angränsande rum låg en djupblå klänning, enkel men oklanderlig. Bredvid den ett diamanthalsband som hade tillhört hennes mormor Elena.
Medan det reparerades lyste en skärm upp med en intern sändning från galan.
Diego dök upp vid huvudbordet, leende bredvid Valeria. Doña Leonor pratade med en journalist. Claudia publicerade artiklar med ett glas i handen.
Sedan dök ljudet från en inspelning upp på skärmen.
Det var Diegos röst.
