DEL 3
Tre månader senare var rättssalen fullsatt.
Rogelio anlände i en marinblå kostym, blanka skor och med samma uppsyn som en man van vid att ha bestämt överallt. Han verkade kränkt, inte ångerfull. Som om det verkliga brottet inte hade varit att förgöra Mariana, utan att tvinga honom att sitta inför en domare.
Teresa kom in bakom honom, med pärlor runt halsen och en vit näsduk i handen. Hon grät tyst, men Mariana kände igen gråten. Det var inte smärta. Det var en skådespel.
I åratal hade Teresa gråtit efter varje attack, men aldrig tidigare. Aldrig tillräckligt för att stoppa honom. Aldrig tillräckligt för att ringa ambulans. Aldrig tillräckligt för att välja sin dotter.
Mariana satte sig bredvid den juridiska rådgivaren. Hon bar en enkel krämfärgad klänning och håret var bakåtsittat. Hon var fortfarande rädd, ja. Rädsla försvinner inte bara för att man bestämmer sig för att vara modig. Men den morgonen var det inte längre rädslan som kontrollerade henne.
Riksåklagaren inledde fallet med en fras som tystade hela rättssalen:
—Det här var inte en olycka i hemmet. Det var ett system av våld, mörkläggning och stöld som pågått i åratal.
Rogelios advokat försökte förvandla Mariana till en förbittrad kvinna.
”Du hatade din styvfar, eller hur?” frågade han när hon intog stämningsanvisningen.
Mariana tittade på Rogelio. Han blinkade inte.
”Jag hatade vad han gjorde mot mig”, svarade hon. ”Och jag hatade att min mamma tillät det.”
Advokaten gick långsamt.
—Men du filmade i åratal. Du sparade foton. Du skapade mappar. Det låter uträknat.
"Det var uträknat", sa Mariana.
Ett sorl gick genom rummet.
Advokaten log, i tron att han hade henne.
—Så han erkänner att han planerade att förstöra den.
Mariana gick fram till mikrofonen.
